Street racing
   
Street racing kallas olagliga biltävlingar som körs i trafiken. Street racing är en del av undergroundkultur och har körts i större utsträckning sedan 1930-talet.

Den klassiska formen av street racing är korta snabba lopp där två bilar tävlar mot varandra över en kortare sträcka, oftast 1/4 eller 1/8 engelsk mil (402 respektive 201 meter). Det sägs att kvarteren i USA där street racing startade var just 1/4 engelsk mil mellan trafikljusen.

Idag har begreppet "street racing" börjat användas på fler företeelser än den klassiska. I media och annars kallas ofta all form av tävling eller ibland buskörning på allmän väg för street racing. Strikt sett är detta inte helt korrekt eftersom street racing i sin ursprungliga form är en mer uppstyrd verksamhet.

I Sverige har street racing körts länge med den senaste "storhetstiden" under 1980-talet. Under flera år kördes mer eller mindre officiella tävlingar i flera städer. Störst av alla får man anse att "Stockholm Open" i Stockholmstrakten var. Tävlande från hela Sverige samlades för att göra upp om vem som hade den snabbaste bilen på gatan. Tävlingarna genomfördes oftast genom att de två tävlande bilarna (i en "stege" på samma sätt som för legal dragracing) tilldelades en raksträcka där loppet skulle köras. Sträckorna valdes med viss omsorg för att minimera riskerna för olyckor (oftast enkelriktade dubbelfiliga vägar) och för att göra det enkelt att snabbt spärra av vägen. De tävlande bilarna följdes ofta av en "svans" av åskådarbilar med personer som ville följa racen.

Under 1990-talet gick många av profilerna inom street racing över till legala tävlingar, bland annat i samband med att Tullinge Raceway blev tillgänglig i Stockholm. Många ansåg också att bilarna blivit för snabba för att köras på gatan.

Under slutet av 1990-talet fick street racing en pånyttfödelse. Många anser att det hänger ihop med filmen "The fast and the furious" som delvis handlar om varianter av street racing i USA (dock med ett flertal faktafel). Det finns skäl att anta att filmen bara spädde på en utveckling som redan börjat i samband med att allt fler bilintresserade började använda Internet för att komma i kontakt med likasinnade.

Via dessa mötesplatser växte det fram mer eller mindre beständiga grupper av människor i olika städer som organiserade street race. Arrangemangens kvalitet med avseende på säkerhet varierar men i många fall gör arrangörerna vad de kan för att minimera riskerna och störningarna, även om undantag givetvis finns.

Det förekommer föreställningar om att de flesta som deltar i tävlingarna blir jagade av polisen på grund av att street racing är "extremt farligt" både för deltagare och andra trafikanter. Oftast är detta betydligt överdrivet när vi talar om streetracing i dess ursprungliga form, som oftast körs på vägar med någon form av avspärrning. Trots detta är tävlingarna givetvis olagliga.

Farterna i ett vanligt illegalt street race varierar men kan uppgå till omkring 100 miles i timmen (160 kilometer i timmen) eller mer, i sällsynta fall. Dessa farter uppnås och hålls under en mycket kort tid, ett normalt lopp tar mellan 9 och 12 sekunder att genomföra. Mellan 7 och 10 sek (201m) Tvärtemot vad man kan tro är krascher är ovanliga.

Observera att ovanstående bara gäller den ursprungliga formen av streetracing, som alltså skiljer sig betydligt från buskörning bland andra trafikanter.

Det finns en laglig form av street racing som kallas blackrace. Då kör man med gatbilar på en avstängd gata. Loppen körs på tid och inte mot varandra, även om tiderna jämförs och man oftast brukar köra två och två (en i varje fil) för att öka effektiviteten.

 

Back